I oktober 1989 hade Mia och Janne Ekman ordnat till ett jubileumsparty, med hjälp från övriga då aktiva slotraceare. GO-69 hyrde på den tiden in sig hos Mölndals Miniracingklubb som hade sin bana i Rävekärr, och det var i denna lokal som festen gick av stapeln. 
Man hade lyckats samla en del av de gamla sextiotalsförarna som startade sin karriär i Team Tequila som sedan blev GO-69. Mia hade ordnat en delikat supé och Janne hade hand om baren. Det blev naturligtvis en massa snack om hur miniracingen förändrats från stenåldern till dags datum. På sextiotalet byggde ju nästan alla sina chassi själva genom att löda ihop en massa mässingstänger och pianotråd. Alla chassi hade på den tiden en dropparm för pick-upen för att den alltid skulle få kontakt. Allt detta var ju förlegat nu, nu gällde fabrikstillverkade stålchassi som knappt vägde mer än ett frimärke, och på karosserna satt det stora plastskivor på sidorna och bakdelen. Detta gjorde att bilen trycktes mot banan av lufttrycket och blev mer lättkörd och mycket mycket snabbare. Detta är ju ingen sport tyckte vi som var med när det hela startade och då en bil såg ut som en bil. Det visade sig att det fanns en sådan billighetsklass nu också, där chassiet var en stansad plåtbit och karossen såg ut som en standardbil. G10 hette klassen och vi trodde väl inte att det gick att köra med så enkla bilar. Aj vad vi bedrog oss.
Det ordnades en tävling i just denna klassen. Först fick vi se de nu aktiva förarna göra upp om två finalplatser, och det gick undan värre. En bil från 60-talet hade inte haft en chans mot dessa plåtbilar. Vi frågade oss, varför lade vi ner timmar på att ha flippande vingar och annat när det hade gått bättre med en plåtbit. Nu skulle vi antika göra upp om två finalplatser och jag kunde konstatera att vi körde båda saktare och spårade ur oftare än de föregående. Några varv fick vi dock och jag minns att jag lyckades ta mej till finalen men hur det gick där kommer jag inte ihåg. Jag blev troligtvis sist, det är därför jag glömt det. 
Från vänster: Lasse Törn, Sven-Erik Ekenberg, Ville Wiberg, Lasse Pettersson, Berra Ljungdahl och Kennet Signal. I förgrunden Janne Ekman som kurvvakt. Efter tävlingen visade dom upp hur fort det gick med de nya bilarna, de som inte såg ut som bilar. De gick nästan dubbelt så fort, man hade svårt att se dem. Vi från förr fick lov att prova på dessa monster också, och det visade sig att det var en helt annan körteknik som gällde här. Efter några minuter gick det dock att få runt bilen på ett någorlunda hyfsat sätt. Nu hade baren öppnat och det blev mycket snack till långt fram på natten. Ville Wiberg och jag, som var två av tre som bildade Team Tequila 1968 blev hedersmedlemmar i klubben och fick en medalj. 
Så blev det mera tjöt och mera gamla minnen och även aktuella händelser ventilerades. Allt roligt tar slut och så gjorde även detta jubileum. 
Tre av de gamla stutarna på jubileet tog upp slotracingen igen, det var Lasse Pettersson, Kennet Signal och jag. Det började med att vi körde G10-race i Mölndal och i Stenungsund, som har en bana som påminner om 60-talet. En fyrspårsbana med många snäva kurvor. Snart lurade dom över oss till att börja köra vingbilar också, men en gammal gubbe som jag hinner inte med i dessa farter. Men när det började köras skala-VM i miniracing i Tjeckoslovakien 1992 så tyckte jag att det var dags att börja satsa på 1/32 klasserna igen och känna oss för internationellt. Detta blev startskottet till att vi på västkusten började köra skalabilar igen. Några år senare dök Salooncupen upp och nu körs det så många skalalopp att jag inte behöver ägna mig åt vingbilsmonstren. Tack för det. Så gick det till när jag återupptog raceandet igen, och nu blir jag väl fast till dödagar. Tack Mia och Janne för att ni fixade detta tjugoårsjubileum. 
|
